Sovjet.
Lördagens sena eftermiddag, eller tidiga kväll för den som vill vara den, spenderades i vår kära hemmaborg som i folkmun kallas bollhallen. Seger som jävligt vanligt, och då tror ni säkert att allt är frid och fröjd, men icke. Såhär några timmar senare, adrenalinet har gått ner något, är jag fortfarande fly förbannad över dom två feta grisarna som skulle skipa rättvisa.
Jag ska här försöka göra något omöjligt, jag ska försöka beskriva deras urusla nivå.
Är man så fet att ögonlocken väger för mycket för att orkas hålla uppe, så man knappt kan se längre än magen sticker ut så tycker jag det är ett jävla skämt att man vill vara domare. Ni med någorlunda slutledningsförmåga fattar då vad jag menar, och ni som inte fattar kan börja läsa Kissies blogg.
Jag kan fortfarande inte fatta varför jag inte spelar i landslaget på heltid.
