Superinnebandy

Jag vill börja detta inlägg med att be om ursäkt för jag bidragit med det svenska språkets förfall. Det var aldrig min mening att skada språket och nu sitter jag här bakom skärmen och skäms. Jag hoppas ni kan ta mig till era hjärtan åter, för det är där jag vill höra hemma. Med detta sagt så går jag vidare med något viktigare, innebandy.

Jag hoppas att ni läsare har någorlunda koll på vad som händer ute i vårt avlånga Sverige, om inte så kan ni sluta läsa här, och ni som känner er tillräckligt insatta i nutidsorientering får mer än gärna fortsätta läsa. Under några veckor här under det nya året har innebandy kommit med i våra stora svenska tidningar, och jag tänkte ni skulle få ta del av mina tankar kring detta mirakel.

Vi börjar med den första nyheten, den större av dessa nyheter. Fadern som släppte av sin son ute i det kalla för en dåligt genomförd turnering. Rykten säger att detta är en påhittad historia, men här på bloggen utgår vi från att den är sann. Så vad tycker jag, innebandyguden? Om ni frågar mig så tycker jag det är helt rätt att släppa ut sonen i det vilda, har man spelat dåligt, bidragit till sportens fula sida så kan man gott bli uppäten av vargen, jag vill nästan gå så långt att jag tycker det var ett litet för mjäkigt straff. Med detta sagt hoppar vi vidare till den lite roligare nyheten.

Engelholms stolthet, pojkar 14 jordsnurr, har kommit på ett roligt sätt att suga in sig av spelsystem och det bör såklart hyllas, inte kapas som det nu gör i media. Undertecknad har själv tagit efter det här och infört tjejnamn på allt jag gör, T.ex. Skita är att göra en kristina och borsta tänderna är en maja-lotta.


Petra, Drömtjejen.

Med detta sagt ska jag nu göra en kristina, och jag ber om ursäkt i förhand för min Svenska, orkar inte läsa igenom mitt våldtäktsförsök på det Svenska språket.

 För det första vill jag klargöra i detta blogginlägg att jag inte är en kille som gillar att ge mig själv beröm i tid och otid, skulle bli så tråkigt för omgivningen att lyssna på då det finns en hel del som skulle kunnas hyllas i denna kropp.

 Till rubriken, landslaget. Varför spelar jag inte i landslaget, den frågan ställer sig nog inte bara jag, vi är nog runt nio miljoner som slösat bort ett flertalet timmar på att komma fram till ett svar på denna fråga, som bör lägga sig strax ovanför palmemordet under viktiga utredningar. Här nedan lägger jag in ett par punkter som jag själv tror har spelat in en roll då jag inte blivit uttagen en endaste gång.

1) Kanske den punkt som förklarar det bäst, ojämna lag. Dom andra länderna har självklart ringt till vårt kära förbund och sagt att dom är rädda att om jag spelar så försvinner det sista lilla hopp dom har på att vinna. Det skulle innebära att dom hellre lämnar WO än deltar i stora mästerskap, och det skulle döda sporten. Logiskt.

2) Dom vill inte slita ut mig. Då innebandyn i framtiden kanske blir en OS-sport så vill dom att jag ska kunna spela då, det skulle ju öka sveriges chanser att vinna det historiska första OS-guldet i innebandyn med 85%. År 3984.

3) Sponsorfrågan. Då intresset för innebandyn skulle stiga enormt, så är det självklart att det skulle komma en hel del nya sponsorer. Troligtvis skulle förbundet få alldeles för mycket pengar genom sponsorer så dom inte skulle veta vart dom skulle göra av med alla pengar, därav låter dom mig inte spela i landslaget.

 Det här är tre punkter jag tror jag speglat in när dom valt att sålla bort mig inför varje landskamp. Det ända jag känner är att det är trist för publiken, då jag inte behöver landslaget, men landslaget behöver mig.